Fakta om miljöpåverkan
Att minska läckagen från dränerad torvmark är en miljöåtgärd som skulle betyda mycket för klimatet. Det stämmer att dikade torvmarker avger växthusgaser, som i storleksordningen kan jämföras med utsläppen från inrikestrafiken. Med statliga bidrag fram till senare delen av 1900-talet dränerades våtmarker för att öka skogsproduktion och ge ny jordbruksmark. Detta gav Sverige åtskilliga hektar odlingsbar mark för att trygga livsmedelsförsörjning och skogsproduktion, hörnstenar i svensk nationalekonomi. I Mellansverige finns ett av landets större projekt i den vägen, nämligen sjösänkningen av Hjälmaren som gav 19.000 hektar ny mark.
På denna typ av dikad torvmark bedrivs också torvbruk där man skördar torv för olika användningsområden. Torvbruket upptar 0,5 % av den totala dränerade ytan medan 99,5 % av dessa växthusgasproducerande marker utgörs av främst skogs- och jordbruksmark. Att stoppa torvbruket på den marginella delen av totalarealen har därmed ingen reell betydelse för klimatet.
Man kan naturligtvis hävda att det inte är marken i sig som är problemet utan att det är användningen av torven som är problemet. Tidigare användes en hel del torv som bränsle men den användningen är idag mycket liten i Sverige. I vårt grannland Finland har man valt att se torven som en inhemsk beredskapsresurs, som kan hjälpa till att balansera Europas gasberoende av Putins Ryssland, men hittills icke så i Sverige. I Sverige är det användningen av torv i odlingssubstrat till växter som nu är den huvudsakliga användningen samt i någon mån som strö till djur. Dessutom exporteras mycket torv som råvara till odlingssubstrat för växter, då Sverige är det land i EU som har den största torvmarksarealen. Vi kan alltså bidra till Europas livsmedelsförsörjning.
Naturvårdsverket rapporterar till FN:s klimatpanel IPCC att de dränerade torvmarkerna läcker 11,2 miljoner ton CO2-ekvivalenter. Användningen av all odlingstorv genererar utsläpp av 0,2 miljoner ton. Alltså även det en marginellt jämfört med markavgången av växthusgas. Aktivisterna skanderar ”Odlingstorven står för 20 % av Sveriges utsläpp”. Om man lägger ihop utsläppen från mark och användning blir det 0,5 % av 11,2 + 0,2 vilket uträknat ger 0,26 miljoner ton CO2-ekvivalenter. Av Sveriges rapporterade utsläpp utanför marksektorn, som är 46,3 ton blir det 0,56 %. Det är ganska långt från de 20 % som glatt basuneras ut av aktivisterna. Även om man bara jämför med utsläppen från inrikestrafiken som var 14,8 Mton blir det som mest 1,8 % av trafikens utsläpp. Då kanske vore på plats med en kritisk motfråga från media?
Dessutom används torven för att producera livsmedel, prydnadsväxter och inte minst skogsplantor. Genom dessa växter som odlas upp binds stora mängder kol in. De senaste strömningarna i EU kräver att vi lämnar mer skog att växa och då lär vi sannolikt behöva än mer skogsplantor. Och att byta ut torven mot alternativa material går bara delvis, då sådana material inte finns i tillräckliga kvantiteter och kvaliteter. Alternativen genererar också miljöbelastande utsläpp. Det är busenkelt att säga ”Stoppa torven” men ska vi sluta plantera skog och sluta äta vegetabilier? Har man gjort ordentliga livscykelanalyser på alternativen? Svaret på båda frågorna är förstås: Nej! Att en miljöaktivist lyckas odla några blad basilika i alternativt substrat på fönsterbrädan innebär inte nödvändigtvis att det går att översätta till kommersiell livsmedelsproduktion. Många komplement till torv prövas men inte ens i de länder där man talat om att fasa ut torv på grund av inhemsk brist har man under en 25 års period lyckats. Det är viktigt att ersättningsmaterialen inte ger nya problem och samtidigt är lika säkra för växterna, människor och miljö. Detta är också ett av skälen till att torv får användas som råvara i odlingsjord för EU-ekologisk och KRAV-märkt odling.
För odlingstorv har en internationell miljöcertifiering tagits fram, Responsibly Produced Peat (RPP). Detta framför allt för att yrkesodlarna i Europa har sett att torv kommer att vara nödvändig att använda under överskådlig tid. Som ansvarsfull näring inte vill man inte göra större klimat- och miljöavtryck än absolut nödvändigt. Här har torvproducenter, användare och seriösa miljöorganisationer inom våtmarksområdet gjort en omfattande genomgång av torvskördens alla delar för att säkerställa att den torv som tas fram ger minsta möjliga miljöpåverkan. Idag finns dubbelt så stor yta som Sveriges hela torvbruksareal certifierad i Europa enligt RPP. Även i Sverige finns många torvtäkter med denna certifiering. En av de första i Sverige var ironiskt nog Ekebymossen vid Mosås som utsatts för de självutnämnda klimativrarnas egoistiska upptåg. Den svenska mycket rigorösa lagstiftningen gör certifieringen förhållandevis enkel jämfört med en del andra länder. Vad som krävs är fem huvudpunkter:
- Att man följer nationell och internationell lag och kan visa att man verkligen har koll på detta
- Att man är transparent och har kontakt med berörda intressenter (markägare, myndigheter, miljöorganisationer)
- Att man vid valet av täkt väljer det alternativ som ger minst miljöpåverkan
- Att man under produktionstiden följer upp miljöpåverkan och minimerar den
- Att man efterbehandlar marken efter avslutad täkt på ett sådant sätt att högre biodiversitet uppnås.
I Sverige är torvbruket den enda verksamhet som regelbundet efterbehandlar dränerad torvmark. Det ingår som en förutsättning för att erhålla täkttillstånd. Utan kostnad för samhället sker alltså t.ex. återvätning eller skogsplantering på den aktuella arealen. Branschen har lång erfarenhet och gedigen kunskap. Det är nämligen inte alldeles enkelt att skapa en bra kolsänka, vilket en del misslyckade statliga insatser nyligen visat. Detta år satsar staten 300 miljoner kronor på återvätning av dikad torvmark men arealerna som fått goda resultat är hittills närmast försumbara. Det är naturligtvis bra att man försöker men det hade kanske varit smartare att liera sig med branschen där kunskapen finns. Och olika forskningsprojekt pågår i samarbete med torvbruket, t ex på Ekebymossen i Mosås.
Och torv är inte fossilt, det nybildas betydligt mer än vad som skördas och IPCC klassar torv som varken biobränsle eller fossilt bränsle utan en kategori för sig ” torv”. Se bifogad bild från IPCC om torvens klassificering.
Relaterad artikel
