Krönika i BIOENERGI nr 5 2020
Torvbranschen liksom vindkraften och flera andra verksamheter, har stora problem när det gäller tillståndsprocesserna.
De är oförutsägbara, långdragna, omfattande och oerhört kostsamma. Dessutom skiljer sig bedömningarna åt beroende på vilken länsstyrelse som har hand om ansökningen. Även handläggarnas egna åsikter avspeglar sig i utgången av en ansökan. Svensk Torv kan via sina medlemsföretag konstatera att av tio ansökningar avslås nio, ansökningstiden är minst fem år, ofta upp till åtta år, och en ansökan kostar i genomsnitt en miljon kronor – som alltså i 90 procent av fallen hamnar i rakt ned i ”papperskorgen”.
När vi för exakt ett år sedan fick en intervju med landsbygdsminister Jennie Nilsson sade hon att politikerna måste ta näringsidkarnas kritik angående de dyra, långdragna och oförutsägbara tillståndsprocesserna på stort allvar och självklart ska inte tjänstemäns personliga preferenser vara vägledande i myndighetsutövning eller beslutsprocesser i Sverige.
Det lät ju bra, men sedan dess har inget hänt. Däremot har vindkraftsbranschen fått gehör för i stort sett samma kritik och regeringen har tillsatt en utredning som ska se över tillståndsprocesserna för denna energikälla. Det hade varit utmärkt om fler branscher ingått i samma utredning så att vi fått en ordentlig genomlysning av tillståndsproblematiken.
Ytterligare ett område som borde genomlysas är den ökande användningen av svavel i kraft- och fjärrvärmeverk. Bakgrunden är att när biobränsle används ökar risken för sintring. För att höja verkningsgraden, få renare rökgaser och få mindre sintring används svavel. Detta svavel produceras utomlands, ofta i Polen, genom brytning i gruvor eller genom fracking. Detta till trots är fossilt svavel befriat från skatt och klassat som ett additiv vilket kan uppfattas som synnerligen märkligt och faktiskt upprörande.
Det är däremot inte torv, som omfattas av både utsläppsrätter och skatt på det naturliga svavel som uppstår vid förbränningen. Torv är klassat som ”torv” i IPCC och är långsamt förnybart. Torv ger samma positiva effekter vid energianvändning, såsom höjd verkningsgrad, renare rökgaser och mindre sintring samt renare panna. Genom att producera torv på dikade torvmarker kommer dessa arealer att starkt inverka på minskade växthusgasutsläpp genom den efterbehandling som sker av dessa marker efter avslutad skörd och skapar en kolsänka i form av exempelvis ny skog eller våtmark för en rik och bred biologisk mångfald.
Men till skillnad från svavel är torv en inhemsk råvara som skördas på ett hållbart och kontrollerat sätt vilket bidrar till kraftig reducering av tillsatser av importerat svavel, som inte är förnybart och inte omfattas av skatt eller utsläppsrätter eftersom det klassas som additiv.
Varför är inte torv också klassat som ett additiv? Hur går denna klimatekvation ihop? Nej, det gör den inte och därför behövs en översyn om miljöpåverkan från additiv och om tillståndsprocesserna för samtliga energislag– om regeringen menar allvar med sin klimatpolitik.
Ingrid Kyllerstedt
Politik och kommunikation
Branschföreningen Svensk Torv
Här finns krönikan i Bioenergitidningen
Här kan du läsa mer om Bioenergitidningen
