Statliga Svensk Torvförädlings uppdrag var att verka för en inhemsk produktion av och forskning om torv för att trygga Sveriges energi- och livsmedelsförsörjning. Här berättar Maria Wallin om Riksarkivets arbete med att arkivera dess historia.
För tre år sedan rapporterade tidningen Svensk Torv om hur ”Unik torvhistoria bevaras av Riksarkivet”. Econova som tagit över byggnaderna vid den gamla brikettfabriken vid Store Mosse utanför Sösdala hade då skänkt arkivet efter Svensk Torvförädling (1939-1986) till Riksarkivet i Lund, efter påtryckningar från de tvåhängivna torvforskarna Elisabet och Sven-Eve Johansson från Ljungby.
Det var ett ansenligt arkivmaterial som inte låg inom ramarna för Riksarkivets ordinarie resurser. Därför sökte vi stöd från Ebbe Kocks stiftelse och fick härigenom medel att gå igenom och ordna arkivet, så att det kan tillgängliggöras och användas av forskare och nyfikna. Tvåårs arbete – långt ifrån på heltid, eftersom arkivarien – jag som skriver denna artikel – även har andra uppgifter som pockar på och är mer akuta – har det tagit att bringa hyfsad ordning på arkivet, men nu närmar vi oss alltså mållinjen.
Arbetet börjar äntligen bli klart och under sommaren kommer arkivförteckningen att kunna publiceras i Nationell Arkivdatabas. En mer utförlig presentation av arkivet följer då även i Svensk Torv.
Efter denna långa tid av arbete med arkivet har jag nu vant mig vid att mer eller mindre snabbt försöka introducera Svensk Torvförädling och statens satsning på torvindustrin under andra världskriget och efterkrigstiden, när folk ställer frågan om vad jag pysslar med på en glidande skala mellan artig och intresserad. Genomgående är kännedomen om de forskningsansträngningar och den för en tid stora bränsleproduktionen som bolaget stod för mycket låg – ja, liksom den var hos mig innan jag kom i kontakt med materialet.
Kunskapen verkar fortsatt låg kring den torvproduktion, om än av annat slag, som bedrivs än idag. I någon mån förefaller torvbrytning i det allmänna medvetandet förknippas med torvhackor och småskaligt manuellt arbete vars lämningar och minnen i bästa fall bevaras på hembygdsgårdar. Eller med enstaka sommarjobb i ung ålder (”tungt och smutsigt” berättar många med en rysning).
Torvindustrin tycks ligga lite i utkanten av det industrihistoriska fältet, efterlämnar inga tegelkatedraler som sockerbruken eller jättelika ugnar och silor som cementfabrikerna, utan på sin höjd rostiga maskinskelett som lämnats kvar på någon mosse, mindre rester av bebyggelse och industrispår – men likväl finns här även en modern industriell 1900-talshistoria som väntar på att berättas. Den innehåller arbetarhistoria, såväl som ingenjörsinnovation, internationellt utbyte och en ständig osäkerhet på hur verksamheten skulle kunna utvecklas beroende av statsbidragen och tillgången på övrigt bränsle.
Arkivet från Svensk Torvförädling har en del luckor och väcker kanske i vissa fall fler frågor än vad det ger svar, men har förutsättning att vara en av pusselbitarna i detektivarbetet för att berätta om olika aspekter på den industriella torvhanteringens historia, vilket Elisabet och Sven-Eve Johansson redan visat i flera artiklar bland annat här i Svensk Torv.
Varierande skämt om ”torftigt” och ”mossigt” till trots, tycker jag mig ändå se ett intresse och en förvåning över hur okänd denna bit av svensk industrihistoria är, med tonvikt på hur den bedrivits i sin mer storskaliga form. Emellertid har materialet även rönt intresse från användare med annat fokus – specifika traktormodeller eller information om järnvägstrafiken har också efterfrågats.
Förutom att ordna och katalogisera arkivmaterialet – som till stor del var i osorterat skick – har det i de fall det inte rör sig om inbundna böcker tagits ur pärmar och mappar och placerats i arkivboxar. Utöver att dessa utgör ett mer hanterbart format kompakteras omfånget rejält. I arkivarbetet ingår också ett tidskrävande manuellt arbete med att plocka ut rostiga gem, ta bort plastfickor och placera handlingarna så att de ska ta så liten skada som möjligt under sin fortsatta förvaring och därmed kunna bevaras och användas under många år framöver.
Nu återstår för arkivets del att bli ställt i ordning och tydligt etiketterat, så att det lätt går att plocka fram volymer till hugade besökare i läsesalen på Arkivcentrum Syd i Lund. Dessutom har jag placerat något av det sista materialet i arkivboxar och skyddande papper – ett par torvbriketter som vi också fick med oss tillsammans med de många hyllmetrarna handlingar och böcker.
Föremål brukar vi vara sparsamma med i arkivet – dessa hör snarare hemma på museer – men till ett så stort arkiv som det från Svensk Torvförädling kändes det självklart att även foga in ett par kronbriketter, såväl som en rysk jubileumsbrikett överlämnad vid något internationellt besök.
Text och foto: Maria Wallin, Riksarkivet i Lund
