Under andra världskriget startades brikettproduktion för att använda torv som inhemskt bränsle. Detta avvecklades efter ett par årtionden. När den första oljekrisen dök upp på 1970-talet började man åter snegla på torv som bränsle. Under 1980-talet beviljades omfattande koncessioner för energitorvutvinning där några privata entreprenörer och flera kommunala värmebolag satsade stort. Man lyckades få godkänt att elenergi producerad i kraftvärmeverk fick gröna el-certifikat. Så småningom hamnade torven dock i EUs handel med utsläppsrätter för växthusgaser (ETS-systemet) och när dessa steg i pris fasades torven i stort sett ut. Energitorven hade gått från en räddare i nöden till ett ”fulbränsle” eftersom det inte anses förnybart. I en statlig utredning under Olof Johansson några årtionden tidigare hade det klassats som ”ett långsamt förnybart biomassabränsle” då tillväxten i landet årligen vida överstiger uttaget. Så kan pendeln svänga.
Från en allmänt välvillig, även om mestadels ointresserad, inställning till torv har samhällets syn förändrats. I Sverige har man tagit stort intryck av utländska strömningar. För odlingstorv kom negativa influenser från främst Storbritannien och Tyskland för ca 20 år sedan. Då handlade det om biologisk mångfald. Bebyggelse och utdikning hade ödelagt det mesta av de ländernas våtmarker. Totalt annorlunda mot Sverige där fortfarande 15 % av landytan är torvtäckt. I Sverige går största delen av den torv som skördas just till odling av växter. En hel del exporteras, dels som råvara, främst till trädgårdslandet Nederländerna, dels som färdiga substrat.
Nu har klimatfrågorna hamnat i fokus och myndigheterna vill förbjuda svenskt torvbruk. Detta trots att svensk torv endast skördas på marker som redan läcker växthusgaser och som så snart skörden avslutats efterbehandlas och blir kolsänkor. Dessutom utan kostnad för samhället.
Eftersom ersättningsmaterial till torv av tillräcklig kvalitet eller mängd saknas kommer framtidens odlingssubstrat i så fall sannolikt bli mycket dyrare och ersättas genom import av råvaror, vars miljö- och klimatkonsekvenser inte studerats tillräckligt. Alternativt kommer kvaliteten att sänkas radikalt. Det är lite märkligt att vi i Sverige, det land i EU som har den största arealen torvmark, inte kan hantera denna unika råvara på ett smartare sätt, t ex genom att värdesätta den miljöcertifierig Responsibly Produced Peat, som övriga Europa berömmer och som vi i Sverige varit med om att ta fram.
Claes Bohlin
Hortonom med långt förflutet i nationella och internationella torvorganisationer
