Torvtäktsverksamheter i Sverige är ålagda att efterbehandla de områden som är färdigskördade genom lagkrav i Miljöbalken. Detta anser verksamhetsutövare är bra och det är även en trygghet för framtida generationer markägare. Här följer en redogörelse för hur omfattande och kontrollerade efterbehandlingar är.
Det svenska torvbruket – som endast bedrivs på redan dikade och dränerade torvmarker, gör stor samhällsnytta då materialet som produceras används inom en mängd olika områden samtidigt som efterbehandlingarna genererar både koldioxidinbindning och bidrar med miljöer för en rik biologisk mångfald. Från att man öppnar en ny, sedan tidigare dikad torvmark som läcker växthusgaser, till att man har en godkänd efterbehandling som stoppar växthusläckaget och skapar en ny kolinbindande mark, tar det 40-50 år, vilket är omloppstiden – att jämföra med skogsbruket.
Skapandet av nya våtmarker är politiskt korrekt och det finns både för- och nackdelar med detta förfarande som forskning tydliggör. Dock är det tydligt att vi behöver mer vatten i våra skogslandskap för att bland annat minska risker vid extrem och långvarig torka, hämma spridning vid bränder samt försvåra spridningen av skadeinsekter.
Att våtmarker bidrar till biologisk mångfald är också känt, men för att gynna en bred och livskraftig biologisk mångfald krävs det både skyddande skogsvegetation, våtmarksvegetation och större ytor med öppna vattenspeglar. Att skapa mosaiker i landskapet är oerhört viktigt för framtiden och det kräver god planering, kunskap och erfarenhet för att lyckas.

Varje torvtäkt som ska efterbehandlas har föregåtts av en så kallad preliminär efterbehandlingsplan i ansökan. Att denna plan är just preliminär beror av att omständigheter under verksamhetstiden kan förändras, såsom politik, omkringliggande miljöer, nya- eller ändrade lagkrav, ändrade behov med mera, vilket måste beaktas när den slutliga efterbehandlingsplanen ska upprättas.
Ett förslag till en slutlig efterbehandlingsplan ska upprättas i god tid innan torvproduktion avslutas och ska samrådas med markägare och myndigheter, det är myndigheten som beslutar om godkännande av både plan och efterbehandling.
Det är inte alltid möjligt att genom efterbehandlingarna skapa nya vatten, kärr och andra våtmarker överallt. Det är på vissa områden bäst lämpligt att etablera exempelvis blandskog med hög inblandning av lövsortiment medan andra områden är omöjliga att plantera skog på och få en god tillväxt. Även denna kunskap kring dessa marktyper innehar torvproducenterna.
Dessa efterbehandlande åtgärder, som resulterar i minskade växthusgasutsläpp, i samband med torvbruket ligger inte heller skattebetalarna till last, utan bekostas helt av verksamhetsutövarna i Sverige. Bilderna i denna artikel visar hur det ser ut när torvtäkter efterbehandlats och blivit kolinbindande, värdefulla naturmiljöer.
Text: Rita Larsson
