I sommar firar jag 38 år som journalist, medlem i Journalistförbundet och med presskort som ”yrkesbevis”. På Västerbottens Folkblad fick jag de pressetiska reglerna i min hand av redaktionschefen. Det kändes högtidligt och ansvarsfullt.
Jag kan inte låta bli att tänka på det när jag själv har drabbats av det som har hänt andra intervjupersoner i andra artiklar och i andra medier. De pressetiska reglerna har fått stå tillbaka eftersom reportern till varje pris ville få igenom sin tes och då får inte fakta ”störa” berättelsen.
Detta har hänt i en artikel i SvD Näringsliv 15 juni som inte stämmer faktamässigt och saknar källhänvisning. Den centrala tesen blir inte belyst från flera håll och därmed blir det inte en balanserad och neutral artikel och beskrivning av situationen.
Dessutom gavs inte berörda/ kritiserade någon möjlighet att komma till tals och ge sin förklaring till mycket starka negativa påståenden, vilket de pressetiska reglerna rekommenderar.
Denna artikel har jag ägnat timmar åt genom intervjuer, skickat faktaunderlag och forskningsrapporter, besvarat frågor och till sist fått ett litet urval av artikeln för korr som inte hörsammades. Här sitter jag nu med en tvivelaktig artikel med ett oerhört drastiskt budskap som jag inte kan bemöta eller komplettera. Det är mer åsikter än neutral granskning.
I artikeln står ett lösryckt påstående: ”Men på landsbygden menar företagare att en hel bransch håller på att stjälpas.” utan någon närmare förklaring eller vilka som påstår detta.
Jag kan dock intyga att torvbruket är under hård press och att artiklar av skribenter som inte vinnlägger sig om källkritik och balans förvärrar situationen.
”Det är otroligt allvarligt att mediernas favoriter WWF och EASAC i praktiken driver en kampanj i bioenergifrågan med syfte att påverka den allmänna opinionen och i slutändan EU:s olika beslutsinstanser att minska användningen av bioenergi i Europa” skriver Kjell Andersson i Svebiobloggen och efterlyser att de svenska journalisterna är källkritiska i stället för att bara citera osanningar. Jag instämmer verkligen!
Sanningen är att dikade torvmarker har tillkommit för att staten med bidrag uppmuntrade att de orörda torvmarkerna dränerades genom att diken anlades. Det är dessa redan dikade torvmarker som avger mycket växthusgaser. Utsläppen pågår oavsett om vi skördar torven och tar tillvara på råvaran eller inte gör något åt de dikade torvmarkerna. Men skördar vi torven kan vi stoppa utsläppen med efterbehandlingen av marken och dessutom är andra branscher beroende av den unika torven; trädgårdsodling, skogsplantering, djurhållning och i biobränslemixen. Och när torven skördats växer skogen som planterats vid efterbehandlingen ännu bättre och binder koldioxiden i många år. Eller så kan det bli en ny våtmark som också är en effektiv kolsänka och dessutom värdefull naturmiljö. Ett nytt alternativ är att anlägga solcellsparker som efterbehandling.
Ingrid Kyllerstedt
Politik och kommunikation
Branschföreningen Svensk Torv
Denna artikl är med som en krönika i BIOENERGI nr 3 2021.
Här kan du läsa mer om Bioenergitidningen