Krönika i BIOENERGI nr 5 2019
Hur nära noll koldioxidutsläpp kan vi komma vid förbränning? Inte särskilt nära alls enligt mina kanske något rudimentära och ålderdomliga kunskaper inom kemiområdet. Vid all förbränning avges koldioxid som en biprodukt. Vid sämre förbränning får vi en del andra negativa effekter som bildandet av kolmonoxid, kväveoxider och sintring.
Med biobränsle i pannan ökar risken för sintring jämfört med vid användandet av kol. För att höja verkningsgraden, få renare rökgaser och få mindre sintring behövs additiv. Ett exempel på ett sådant är svavel. Svavel kan produceras genom brytning i gruvor eller genom fracking. Fracking innebär att extremt upphettat vatten med kemikalier sprutas ner i berget och svavel frigörs som gas och samlas upp, det mesta av svavlet i varje fall. Att kemikalier och andra gaser blir en biprodukt som kan nå såväl atmosfären som grundvattnet glöms ofta bort.
Vad är då alternativet? Torv givetvis. Torv är ett välfungerande inhemskt bränsle som nu fasas ut då den inte är att betrakta som ett additiv. Istället klassas torven som ett semiförnybart bränsle och omfattas av utsläppsrätter vilket gör det dyrt att och använda. Svavel som däremot inte är förnybart anses inte vara ett bränsle utan ett additiv varför det slipper omfattas av både skatt och utsläppsrätter.
Konsekvensen för det svenska torvbruket är tydlig. Energitorven som i århundranden fungerat utmärkt som bränsle både enskilt och i sameldning med andra biobränslen fasas nu ut. Det innebär färre inhemska jobb i glesbygd, det innebär att en gren av jord- och skogsbruk går mot sitt slut. Det innebär att svenska regeringen prioriterar fracking- och gruvjobb utomlands framför dessa, förhållandevis enkla, jobb i Sverige. Detta sker dessutom i det fördolda så konsumenten i princip aldrig förstår att det händer. Det är synd och skam.
Torvbruket kan ifrågasättas, samtidigt är det vår bransch som skapar nya våtmarker med hög biologisk mångfald. Dessutom är torvbruket en klimatresurs eftersom läckaget av växthusgaser från de dränerade torvmarkerna upphör när den efter avslutad skörd efterbehandlas.
Torvbranschen håller landsbygden levande och ser till att Sverige vid en kris har ett inhemskt bränsle att tillgå. Torven skulle kunna klassas som ett effektivt additiv och vara en naturlig del av bioenergin även i framtiden. För att uppnå detta borde mindre inblandning av torv inte kräva utsläppsrätter och en mer fullödig översyn om miljöpåverkan från additiv behöva genomföras. Då skulle torven vara det självklara valet!
Robert Wedmo
mark- och miljölagstiftningsexpert
