Vi har nu en unik chans att visa vad vi kan när det kommer till efterbehandling, klokt resursutnyttjande och vad stadsnära odling verkligen innebär.
Som Almedalen-resenär och relativt flitig debattör inom jord-, skogs- och torvbruk har jag de senaste åren trivts som fisken i vattnet i Almedalen.
För tre år sen låg mycket av fokus på skogen som räddningen för klimatet och samtidigt skogen som behövs för artbevarande. Det var ett veritabelt nöje att i den mixen slänga in frågor om torv och torvbruk. Några kraftvärmeverk hade signalerat redan då att de skulle sluta använda sig av torven, nu var det sopor och bioenergi som gällde. Detta vidhölls glatt även förra sommaren men som vi i torvbranschen vet blev efterfrågan ifjol på våra produkter så stor att det var svårt att möta efterfrågan. I Stockholm gick det så pass långt att det började eldas med kol igen i deras energimix under vintern.
Torven har således på egen kraft tagit sig tillbaka i energimixen trots allt tal om att det ”fossila” ska fasas ut. Där torven felaktigt benämnts som fossil, när den i sjäva verkelt är förnybar, om än långsamt förnybar.
Även media har under året under-medvetet givit torven ett oväntat lyft såväl i Svenska Dagbladet som i Vetenskapsradion i P1 där växthusodlingen har lyfts för framtidens livsmedelsförsörjning. Det har det varit väldigt lätt att i Almedalen i år hänvisa till dessa reportage som många känner till och påpeka att den här maten ofta odlas i torv.
Jag hade förmånen att innan Almedalen på Borgeby Fältdagar få arbeta ihop med Kristina Yngwe, (C) ordförande i Miljö- och jordbruksutskottet, några timmar. Som vanligt lobbade jag för torven. Hon tittade lite förvånat på mig och utbrast ”Du den frågan är inte den hetaste inom politiken just nu.” Nej det är möjligt, svarade jag, men ur såväl matförsörjning-, biodrivmedel- och energiförsörjningssynpunkt borde den vara det.
I Almedalen fanns inte torven med under ett enda seminarium, men vid varje enskild och privat diskussion fanns det god medvetenhet om torvens betydelse för våra kraftvärmeverk, för vår export av odlingssubstrat samt för Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Torven kommer således även fortsättningsvis vara intressant, kriget mot torvbruket har tillfälligt stannat av. Vi har nu en rätt så unik chans att faktiskt visa vad vi kan när det kommer till efterbehandling och klokt resursutnyttjande och vad stadsnära odling verkligen innebär.
Så min uppmaning till våra medlemmar blir därför att lägga extra krut vid möten med närboende, grannar och våra representanter från myndigheter. Nämn gärna vad deras mat odlats i för substrat, påpeka att det är torv som balanserar energimixen i ert lokala kraftvärmeverk. Berätta hur ni ersätter kol och olja, konkurrerar ut stenullen och hur ni efter färdig skörd återskapar biologisk mångfald som varit förlorad i generationer.
Eller som två entusiaster jag mötte gjorde. De har börjat odla te i Sverige. I torv, den perfekt sura jorden. Den efterbehandlingsplanen skulle jag vilja vara med och ta fram. Från torvtäkt till te-odling. Det ger jobb och framtidstro för vår bransch.
Text: Robert Wedmo, Mark- och Miljörådgivning.
